Återbruk

En liten bit av Leksand

Kudde sydd av Malin Bohm www.malinbohm.se/blogg Kudde sydd av Malin Bohm www.malinbohm.se/bloggOm ni tror att jag fått kuddmani så tror ni rätt. På sistone har jag sytt många kuddar där jag tar vara på äldre handvävda tyger. Här ovan ser ni en bland annat två kuddar med ett mittparti som består av en bit av ett förkläde till Leksandsdräkten. Givetvis var det inte brukbart som förkläde längre, jag skulle inte klippa i hela dräktdelar, men stora delar var hela och fina och får nu tjäna som kuddar istället. En värdig sista resort för en bit kulturhistoria om ni frågar mig. Baksidan på kudden är sytt av ekologiskt linnetyg. Kuddarna kommer snart finnas i en butik nära er.

en gammal madrass

 Jag tycker att gamla madrasstyg är bland det finaste som finns. Dessvärre är det rätt svårt att få tag på idag (om man inte vill köpa nyproducerat på åhléns det vill säga). Men jag har haft turen att få tyg från flera madrasser så att jag kunde sy mig en kjol. Det blev en enkel halvcirkelkjol med dragkedja i sidan och randig skoning. Och så har den en liten ficka med kattunkant som inte syns på bild. Inte en kjol som kan bäras dagar då man helt vill vara osynlig, men alla andra dagar så funkar den fint. Tycker åtminstone jag.

 Foto: Lina Nääs

Särken och den folkliga överdelen

För nästan exakt två år sedan befann jag mig hemma i Dalarna, det var minst en halvmeter snö och ordentligt vinterkallt. Idag skiner solen och det droppar från taken i ett lite plattare Uppland och jag drömmer mig tillbaka till den dagen då Umma fotade bilderna på min särk. Längtar mig tillbaka till en riktigt kall vinter full av snö. Jag vet, jag ska inte klaga, den här vintern är också fin men just i år tycker jag att vårfåglarna började sjunga lite för tidigt för jag har inte fått uppleva den ännu, den riktiga vargavintern. Med grader under 3o-strecket och massor av snö, helst upp till midjan.

Särken är iallafall sydd av handvävda handdukar i lin. De som bildar kjoldelen är vävda av min farmor och de som bildar livet är vävda av min mammas farmor. Jag lät deras broderade initialer vara kvar och om ni tittar riktigt noga på livdelen kan ni se att det står AAC som står för Agda och August Collin. Det känns fint att bära lite av släkten på sig.

Särken är sydd av raka stycken, enligt gammal folklig mönsterkonsruktion, och är sydd helt för hand med lintråd. Det där med handsömnad är ett litet klurigt begrepp nuförtiden eftersom det mesta tillverkas på fabriker och då kallas ofta det som är sytt på symaskin i hemmen för handsytt. Så för att reda ut begreppen så menar jag när jag skriver handsytt att det är sytt för hand, med nål och tråd. Ingen elektricitet inblandad, bara människokraft. Det tar ju lite längre tid än att sy på maskin förstås, men så håller det bra så mycket bättre också.

Jag brukar ha särken underst när jag har dräkten på mig, den är ingen traditionell Sollerösärk men det gör inget för mig.

Överdelen är också den sydd av handvävt linnetyg, av ett gammalt kypertvävt underlakan, sydd med raka stycken precis som särken. Den här överdelen brukar jag använda till dräkten då det inte är så noga, till exempel om jag dansar folkdans eller så. Den är lite grövre än mina andra överdelar men jag drömmer om att sy en som är ännu grövre. Av tyg vävt av blångarn, om jag får tag på något någongång…

 Foto: Lina Nääs

Å int nå brakkor å lårom

De här bilderna skulle egentligen användas till ett hemligt projekt som aldrig blev av men så tänkte jag att de inte behöver förfaras för det, så nu visar jag dem här istället. På bilderna bär jag en klänning sydd av ett tyg ur Hedvig Ulfsparres stora textilsamling, som jag fick i andra hand fick då  textilsamlingen flyttades från Hofors till Länsmuseet Gävleborg. Pinsamt nog har jag ännu inte besökt textilsamlingen trots att jag bodde i samma stad som den i flera år.

Tyget är iallafall smått hysteriskt, som någon slags bäckebölja, som var otroligt knepigt att sy i och som smälte då jag försökte pressa isär sömmarna. Trots det älskar jag denna klänning och har använt den flitigt på kalas sedan den syddes.

Banden jag håller i är mestadels remsor av kattun och bandet runt midjan är ett gammalt maggdband till min dräkt.

Foto: Lina Nääs

om slöjden som blev dans…

..och om att sy världens enklaste klänning.

Foto: Lina Nääs

Vintern blev vår och sommar, vitsipporna slog ut och vissnade, håret växte som gräs men vad hände med slöjden?  Det var tiden som försvann. Alla mörka kvällar dansades bort och tid att slöjda var obefintlig. Men nu, när uppsatsen nästan är inlämnad, syrenerna blommar, fötterna är barfota och vindarna börjar bli varma, då tänker jag att den kommer tillbaka. Lusten att slöjda. Tiden att slöjda.

Jag snabbslöjdade en klänning idag. Frågan är om det kan få  kallas för slöjd när det går så snabbt? Jag tog en loppiskjol, kapade av ett gammalt linne i bomull, sydde ihop dem och vips så hade jag sommarens bästa dansklänning, på tio minuter. Nu hade det varit praktiskt om jag knäppt kort under förloppet så ni hade kunnat få se hur det hela gick till men det gick så hastigt att det helt enkelt inte hanns med. Det bästa med återbruksslöjd, till skillnad från om man syr i fint köpetyg på närmare tusenlappen/m, är man slipper vara så rädd för att det ska gå fel och då blir sömnaden avslappnad. Prova ni också vetja.

 

För att se en annan, finare, version av bilden klicka här.