Om sånt som är gammalt

Min nya kärlek.

stjjjjjeeeedNågot av det bästa med att komma från ett litet ställe är att alla känner alla. Och då menar jag inte på skvallervis utan att folk har reda på vem som har vilka intressen. Det vill säga att de flesta gamla tanter på ön vet om att jag gillar textil och gamla grejer vilket i sin tur leder till att när de rensar ut ringer de och säger kom och hämta lite tyg/garn/ull m.m. Ja, lyxigt är bara förordet. Jag är så oändligt tacksam över alla fina fina människor som ger mig textila ting, bara för att de vet att det kommer i omsorgsfulla händer. Nördiga händer.

Mitt senaste tillskott i tantväg är en vävstol. Jag behövde bara nämna för en tant att jag var sugen på att ha en egen och vips så hade hon hittat en annan liten tant som ville bli av med en. Så idag har vi hämtat den. Vår egen vävstol. Liten och nätt men alldeles alldeles underbar. De gamla träskedarna, som ni kan se på bilden, fick vi med. Nu ska vi bara sätta ihop vävstolen och sen ska vi väva för glatta livet.

Ullen, garnet, rockarna

rocken
Jag har slagit mig ihop med en karl som till min stora lycka ropar in spinnrock och kardor på auktion. Tillsammans har vi nu tre stycken spinnrockar. Och två sländor. Snart måste vi flytta till ett större hus för att få plats med alla textilgrejer. I söndags hade vi lilla spinna-på-spinnrocks-kursen. Max lärde sig också att spinna på slända häromveckan och har börjat sticka sig en egen bubo lurvo-sjal av garnet. Så nu kan vi snart gå runt och lukta får båda två. Jag älskar ull. Och får.

Det finns nästan inget mer rogivande än att spinna tycker jag. Ljudet från hjulet som snurrar och det melodiska trampet. Det finns en så otroligt fin film från en spinnstuga, önskar att jag hade varit med där och då, men är född för sent. Filmen kan ni se här.

IMG_9569 IMG_9582 IMG_9589IMG_9573

Något gammalt virkat

När jag var hemma i Dalarna under påsken hittade jag denna lilla flerfärgsvirkade bit på en loppis. Den har säkert mer än hundra år på nacken och enligt loppisägaren har den suttit på ett bälte. Jag har aldrig sett sådana bälten så om någon har information om flerfärgsvirkade bälten får ni mer än gärna kommentera.

Jag är i vilket fall helt förälskad i den här lilla biten och tänker ge den nytt liv med lite svart kläde och några knappar, så den blir till ett bälte som jag kan använda. För jag tycker att gamla saker ska få nytt liv och användas. Och så har jag fått ny inspiration att virka en kopia av den fantastiska flerfärgsvirkade hjärtvärmare som finns i Sollerö Textilsamling.

/Malin

bod, bodir, bodim.

Denna fina begagnade bod köpte jag på Mora Hemslöjd. Är det inte fantastiskt att det går att köpa dräktdelar begagnat? Detta lilla liv är iallafall alldeles underbart, sytt av rött kläde med randigt foder och kantat med gula sidenband. Sidenband som knappt går att får tag på idag. Kalas med andra ord.

Livet ska så småningom sättas på en gammal kjol och bli en livkjol till min dräkt. När det blir klart får ni se.

 

 

det där med särkar

Igår besökte jag huvudstaden. Förutom ett fantastiskt studiebesök på Almgrens Sidenväveri var jag in på Old Touch, en alldeles underbar butik vid Odenplan som säljer gamla kläder och prylar av god kvalité. Ut därifrån kommer jag med en hel kasse fylld av gamla särkar och underkjolar som annars skulle klippas sönder och användas som skurtrasor. Hemska tanke! Visserligen är de slitna men de går att laga och materialen är fantastiska. För att inte tala om detaljerna, dessa broderier, rynk, veck och spetsar. En guldgruva för en sådan som jag och många andra med mig.

Här kommer en vädjan från mig till er som går i slängastankar. Vad gäller gamla plagg SLÄNG DEM INTE! Ge dem hellre till någon textilintresserad, till någon skola eller museum. Det gör inget om de är trasiga, i själva verket kan det vara lite utav en fördel vid rekonstruktioner, då kanske sömmarna skymtar innanför fodret eller dylikt. Ett handvävt tyg i en underkjol med rostfläckar kan sys om till en överdel eller något annat fint. Så tänk en extra gång innan du slänger. Det finns folk som tycker att gamla trasiga särkar är det finaste i världen och jag är definitivt en av dem.

Foto: Lina Nääs