Nu sätter vi maj i bondens vägg
Den går lite för fort nu, tiden. Nyss var det snö och nu spricker björkarna. Det är fantastiskt fint, men jag hänger inte med. Helt plötsligt är det frön som ska sättas och gräs som ska eldas och framförallt betyder björkspricket att min uppsats ska in väldigt väldigt snart. Så jag önskar lite att det fortfarande var april. Så jag hade mer tid att vara ute och njuta istället för att gräva i böcker och bouppteckningar. Så här bjuder jag i all hast på lite bilder från telefonen. Hoppas ni har det bra och framförallt att ni har tid att njuta av våren!
Hörrni, tack!
Jag blir alldeles salig över alla fina svar som trillat in på min enkät. Men så har jag märkt att flera av er uttrycker en oro över att svara fel, och då vill jag bara säga känn inte så. För det finns inga svar som är rätt eller fel på den här enkäten. Jag vill veta vad just du känner, tycker och tänker och den enda som vet det är ju du, inte någon annan. Och ni skriver alla så kloka och fina saker så jag blir alldeles rörd. Så tack till alla er underbara människor som svarat!
För er moradräktsbärare som ännu inte svarat, men vill svara på enkäten, så hittar ni den här.
Kullor och kelingär, se hit!
Jo, men det har ju blivit lite stiltje här. Det händer lite mycket annat just nu som tar tid och energi. Till stor del är det min C-uppsats i Textilvetenskap som tar min tid i anspråk. Uppsatsen handlar föga förvånande om folkdräkt, detta outtömliga, underbara ämne. Det är också med anledning av uppsatsen jag skriver nu, för jag skulle nämligen behöva er hjälp. Eller iallafall hjälp från några av er, d.v.s. från er som bär dräkt från Mora med omnejd (d.v.s. Kättbo, Venjan, Våmhus, Sollerön m.fl.). Jag har gjort iordning en liten enkätundersökning som ni kan hitta HÄR, så svara gärna på den så blir jag himla glad. Innan 13 maj behöver jag era svar för att hinna ta med dem i uppsatsen. Sprid jättegärna den vidare till era dräktbärande vänner och bekanta. Ju fler som svarar desto bättre.
Tack på förhand!
eder,
Malin
Min nya kärlek.
Något av det bästa med att komma från ett litet ställe är att alla känner alla. Och då menar jag inte på skvallervis utan att folk har reda på vem som har vilka intressen. Det vill säga att de flesta gamla tanter på ön vet om att jag gillar textil och gamla grejer vilket i sin tur leder till att när de rensar ut ringer de och säger kom och hämta lite tyg/garn/ull m.m. Ja, lyxigt är bara förordet. Jag är så oändligt tacksam över alla fina fina människor som ger mig textila ting, bara för att de vet att det kommer i omsorgsfulla händer. Nördiga händer.
Mitt senaste tillskott i tantväg är en vävstol. Jag behövde bara nämna för en tant att jag var sugen på att ha en egen och vips så hade hon hittat en annan liten tant som ville bli av med en. Så idag har vi hämtat den. Vår egen vävstol. Liten och nätt men alldeles alldeles underbar. De gamla träskedarna, som ni kan se på bilden, fick vi med. Nu ska vi bara sätta ihop vävstolen och sen ska vi väva för glatta livet.
Sjömanskragarna
Både jag och Umma samlar på gamla kragar, jag vågar inte ens räkna hur många jag har. Jag har haft lite dåligt samvete sedan den dagen jag hittade en fantastisk blå sjömanskrage precis före henne på en loppis. Men nu har det dåliga samvetet flugit sin kos för när Umma fyllde år om långfredagen fick hon två kragar som jag sytt till henne, en vit och en blå. Båda sydda av gamla tyger och band/spetsar. Den vita är sydd av en gammal handvävd kökshandduk i linne. Jag ska nog sy en sådan till mig själv också, inte för att jag behöver en till krage men ändå…
Sådant jag gör i mars
Hugger och staplar.
Virkar hittepåsjal.
Provar småskor och låtsas lite lite att det är sommar.
(Nu är det här ingen vintageblogg, men jag är så kär i mina nya småskor att jag inte kan låta bli att visa upp dem.)
P.S. det är några som undrar vad jag köpt skorna. De är köpta på Bodil Vintage, men det fanns bara ett par, tyvärr.
Tar hand om nya kompisar.
Tittar på gammal loppissjal och försöker virka efter.
Ha en fin helg allihopa!
Dansklänningen
Jag har en gammal klänning. Den är min absoluta favorit. Sådär ultimat på alla sätt och vis, en sån som jag alltid känner mig fin och bekväm i och framförallt tycker om att dansa i. Eller tyckte. För nu har den gått i graven, verkligen. Jag har lagat och lagat den men nu har själva tyget gett vika, spruckit på mitten, och trots att den är svart så syns det rakt igenom den. Ni fattar, den är tunn som spindelväv och är verkligen inte fungerande som klänning längre. Vilket gjorde mig i ett smärre akut behov av en ny klänning att dansa i. För när det kommer till dans så tycker jag att det är lite extra petigt med kläder, de får verkligen inte sitta åt på fel ställen och de måste andas. Så här är den, min nysådda dansklänning. Enkel modell utan krusiduller. Så nu kan här dansas, både framåt och runt.
P.S. Blusen som är under har jag inte sytt.
Foto: Max Wikström
Sömnadspeppen
Jag har börjat med en ny grej. Jag har ju varit sur över att jag haft så lite tid, ork och möjlighet att sy de senaste två åren, så nu har jag börjat med en timmes morgonsömnad. Det låter lite som doktorn ordinerar och det är lite så också. Som morgongympa, fast morgonsömnad. För när jag slutar mina skoldagar, som mestadels består i att inmundiga hysteriska mängder högtravande akademisk litteratur, så är jag för trött för att sy. Och jag behöver verkligen sy för att må bra och fungera. Mitt mål är själva sömnaden i sig så vad jag producerar är mindre viktigt, bara att jag sätter mig ner och sy, får in vanan igen. Jag har sedan jag började sytt klart en klänning och är i slutspurten på den andra, som ni kan se här ovan. Den sistnämnda är kanske lite väl hysterisk, jag vet inte ens om jag tycker om den, men det är roligt att sy iallafall, så det gör inget. Och så håller jag på att sy en överdel till Ummas dräkt av det finaste finaste handvävda linnetyget.
Hoppas att februari behandlat er fint! Här har vintern varit fantastiskt vacker. Mycket snö och bitvis många minusgrader. Precis som jag gillar det. Jag skulle nästan kunna ha vinter året om.
Livet och slöjden
För mig hänger allt ihop. Livet med slöjden. Jag tänker att det har och göra med att jag vill kunna själv, reda mig själv, klar mi sjovt. I mångt och mycket så handlar det om att kunna skapa de saker jag vill ha, precis som jag vill ha dem och av material som jag valt. Men också om jorden. Att jag vill skona den så mycket som det går och tänker hela tiden på hur jag kan bli bättre. Åka mer spark och mindre bil. Men som textilare kan det vara svårt att hitta material som både är fina och bra för miljön. Det brottas jag med varje dag. Ibland så önskar jag att jag höll på med träslöjd istället. Det känns mer naturligt på något sätt, gå ut i skogen och hämta hem sitt eget slöjdvirke. Utan mellanhänder, långa transporter och läskiga kemikalier.
För mig är slöjd att värna om det gamla, både fysiska föremål och tekniker. Vårda och föra vidare. Men jag tycker också att slöjd är att baka mitt eget bröd, odla grönsaker (om inte rådjuren äter upp allihop d.v.s) och plocka bär och svamp. Jag vet, gränserna är flytande och åsikterna är många om var de går. Ibland blir jag själv osäker på var mina gränser går. Men jag tänker att det inte är så noga, för mig är det mer en vilja av att förstå, att kunna följa med i hela processen. Veta att fröna blir blommor och ullen blir garn, sen tyg, sen plagg. Jag finner en enorm trygghet i det. Så för mig är slöjden mer en livsstil än en hobby. Och jag slöjdar verkligen hela tiden, nästan. Och när jag inte slöjdar så tänker jag på slöjd, eller pratar om slöjd (förlåt Umma och alla andra som blir utsatta för mitt babblande). Jag mår dåligt om jag inte har något i händerna och skulle gladeligen skippa ett par timmars sömn till förmån för att sy, om kroppen skulle palla det. Men det gör den ju förstås inte och jag går ständigt med en känsla av att jag inte hinner med, inte hinner skapa alla saker som ploppar upp ur huvudet. För hujedamig vad mycket idéer det bor där inne som bara väntar på att få komma ut.
Ullen, garnet, rockarna
Jag har slagit mig ihop med en karl som till min stora lycka ropar in spinnrock och kardor på auktion. Tillsammans har vi nu tre stycken spinnrockar. Och två sländor. Snart måste vi flytta till ett större hus för att få plats med alla textilgrejer. I söndags hade vi lilla spinna-på-spinnrocks-kursen. Max lärde sig också att spinna på slända häromveckan och har börjat sticka sig en egen bubo lurvo-sjal av garnet. Så nu kan vi snart gå runt och lukta får båda två. Jag älskar ull. Och får.
Det finns nästan inget mer rogivande än att spinna tycker jag. Ljudet från hjulet som snurrar och det melodiska trampet. Det finns en så otroligt fin film från en spinnstuga, önskar att jag hade varit med där och då, men är född för sent. Filmen kan ni se här.
Sjalvinnaren
Jag har insett att det här med tävlingar inte är bra för mig. Jag får så dåligt samvete över att jag inte har en sjal till er alla när ni skriver så fina saker, hittar på roliga rim och är soldkullor och sådär. Men jag fick ju lov att välja. En vinnare. Men jag vill passa på att tacka er alla goa, fina, rara människor som deltagit. Ni är guld allihop!
Vinnaren är fina Ulrika med motiveringen: Jadu. Jag trodde ju att jag skulle kunna virka en sån där sjal själv, men det verkar ju fruktansvärt segt med det… Finare skulle också vara att ha en som du virkat. – Jo, jag bär ju en Malin Bohm. Kanske skulle också sjalen göra att vi en gång för alla träffas?
Jag och Ulrika har följt varandras bloggar i åratal och det känns nästan som vi känner varandra på riktigt, fastän vi inte gör det. I höstas så råkade vi stöta ihop med varandra på hennes jobb där jag var på studiebesök. Sedan dess har vi pratat om att ses, men det har ännu inte blivit av. Så om sjalen nu kan förmå oss att träffas på riktigt har jag inte hjärta att säga nej till det. Jag hoppas att hon i framtiden vill bära någon av mina sydda klänningar, för se god klänningssmak det har hon. Kolla bara på den på bilderna! (Hoppas att det var okej att jag lånade bilder från dig Ulrika. Mailar dig angående sjalen inom kort.)
Och så har hon en himla fin blogg, kika in där vetja!
Ni.
Tack för all respons i förra inlägget, ni är så himla fina. TACK!
(håller på och svarar på era hjärtliga kommentarer i detta nu)
Ett ärligt hej
Jag funderar rätt mycket på det där med bloggandet. Väldigt ofta tänker jag att jag vill ta bort alltihop. För att det är jobbigt att synas. Extra jobbigt tycker jag att det är när folk jag känner på riktigt börjar läsa. Jag vet inte varför. Jag antar att det handlar om att jag tror att de ser hur mycket jag inte visar. För det är mycket jag inte visar, jag försöker hålla mig på avstånd, behålla integriteten, låta det bara handla om slöjd och inte så mycket om det andra livet. Men det skiner väl igenom lite antar jag. Det riktiga livet. Det här var från början en hemsida med en tillhörande blogg, nu känns det mer som en blogg med tillhörande hemsida. Och jag måste erkänna att jag tampas med att tycka att det är fånigt att blogga, vill inte vara en såndär som bloggar. Samtidigt så följer jag ju en himla massa fina bloggar som jag inte alls tycker är fåniga. Det är bara jag som är fånig som bloggar, inte andra. I grund och botten handlar ju det här med bloggandet och hemsidandet om min dröm. Min dröm är att sy klänningar. Att kunna leva på det. Det är nästan det enda jag drömmer om, det och folkdans. Hur jag ska komma dit vet jag inte riktigt, även om jag har en plan. Men jag behöver mer tid.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Kanske bara säga hej, på riktigt. Och säga att ni är fina. För utan era kommentarer och peppningar hade jag stängt ner den här bloggen för länge sedan och sytt i hemlighet på kammarn, och det hade nog varit ganska tråkigt. Och fånigt. Så tack, och hej.
(Jag vet att jag har en del obesvarade kommentarer, hinner inte svara nu. Men snart)
Ta hand om dina ylleplagg
Många av mina icke-textilnördsvänner rådfrågar mig ofta om hur de ska sköta sina ylleplagg så då tänkte jag att det kanske är några av er som också har funderingar, så nu vill jag dela med mig av lite tips på hur jag brukar göra. Detta är alltså ingen lag utan bara en beskrivning på hur jag sköter mina ylleplagg, det finns säkert folk som gör på andra sätt :)
Säkerligen är det många av er som redan kan allt det här så ni får väl titta åt ett annat håll en stund.
Yllekappa – vädra eller snötvätta. Foto: Lina Nääs
Som ni säkert har märkt är ylle något av ett favoritmaterial för mig och det finns flera anledningar till det. Dels så är det snyggt, hållbart (om det är av bra kvalitet) men så är det också ett levande material som andas och rengör sig självt. Ja det är sant! Så det bästa sättet att sköta sina ylleplagg är helt enkelt att vädra dem ofta för att hålla dem fräscha. Kappora, folkdräktströjorna och livkjolarna brukar jag bara hänga ut och vädra efter användning, alternativt lägga i snön för snötvätt. Vädra kan du ju göra med alla plagg egentligen, oavsett material – ju mer vi vädrar desto mindre tvättar vi sönder vår jord.
Raggsockor – handtvätt
(Sockorna är stickade av Hanna Waller)
Men ibland så behöver ylleplaggen tvättas och då rekommenderar jag handtvätt. Sen kan man ju kemtvätta också men hittills har jag inte behövt kemtvätta något i mitt liv, vilket ioförsig kan ha och göra med att jag medvetet försöker undvika kemikalier. Det jag handtvättar är främst plagg som stickade koftor, raggsockor, vantar och sjalar. Om raggsockorna är hårt smutsade så brukar jag köra dem på tvättmaskinens ullprogram, men mina finaste mönstrade vågar jag inte köra i maskin. När jag tvättar ylleplagg för hand använder jag alltid ett milt tvättmedel som heter diadavin som jag köper av fina företaget färgkraft. Och som ni säkert vet så mår ylle inte bra av att vara i för höga temperaturer så jag tvättar alltid mina ylleplagg varsamt i ljummet vatten. Eftersom ylle krymper då man gosar för mycket med det ( i varmt vatten) är det varsamma händer som gäller (inget gnuggande på tvättbrädan – då kommer dina raggsockor passa en mycket mindre fot än din efteråt). Så tycker ylle inte om för drastiska temperaturskillnader så jag brukar efter tvätten skölja mina ylleplagg i stegvis kallare vatten. OBS! Ylleplagg mår bra av att torka liggandes efter tvätt, hänger du upp en yllekofta då den är blöt riskerar du att ha ärmar som går ner till knäna sen. :)
Ylletröjor och koftor – vädra eller handtvätta. Koftan på bilden har jag ärvt av min mormor och är med sina många år på nacken i väldigt fint skick trots att den aldrig är tvättad, bara vädrad. Foto: Lina Nääs
Hoppas att ni fått något tips och ha en fin söndag! Nu ska jag ut och lapa lite sol.
Kuddarna
Äntligen ska ni få se bilderna på kuddarna. Som förutsett var det himla svårt att välja några få så ni får en hel drös med kuddbilder.
Själva dagen gick till såhär: Först så klämde och kände vi på alla kuddar.
Vissa gosade och klämde lite mer än alla andra.
Sedan så fikade vi tills vi var alldeles sockerstinna.
Kamerorna gick varma hela dagen.
Så var det dags för gruppfoto, som vi passade på att ta innan kuddarna delades ut ifall någon skulle bli ledsen (vilket ingen blev som tur var). Vår fina nyårsgäst Peter fotade, vilket inte kan ha varit ett helt lätt jobb då vi alla har lite svårt att sitta still.
Från vänster: jag, Nea + en liten liten Alice, Umma, Simon och Max.
Sedan skrevs allas namn på en lapp och lades i en burk. Personen med sitt namn på första lappen fick börja att välja kudde o.s.v. Alice fick hedersuppdraget att dra lappar, vilket gick jättebra medan de tre första lapparna drogs. Sedan åkte alla lappar ner i burken igen och Alice, burken, lapparna och en träslev blev till en liten enmansorkester.
Umma har monterat den gula längst ner med illrosa skosnören i hörnen. Underbart!
Inte så svårt att räkna ut vilken kudde jag monterat kanske.
Kan ni gissa vilken kudde jag valde?
En storsjal och en mindre
Medan det väntas på kuddbilder vill jag visa er två fina sjalar som jag har till dräkten. Storsjalen köpte jag av en kvinna i Kättbo i somras och den lilla på en antikaffär häromdagen. Den lilla är så otroligt blot att ha mot kinden. Båda har nog mer än hundra år på nacken, precis som jag gillar det.
P.S. Tack för era fina motiveringar i sjaltävlingen i föregående inlägg. Det kommer vara hur svårt som helst att välja en vinnare. Ni som vill vara med och tävla har fortfarande tid på er att skriva en motivering :)
Foto: Lina Nääs
